har jag valt ?
eller har någon annan valt ett öde för mig ?
jag vaknar i en nästan tom lägenhet, mitt på golvet på en madrass med 2 täcken på mig.
inser att ett totalt psykbryt som jag hela tiden springer ifrån flåssar mig i nacken nuddar mina andetag
å mitt medvetande mer än vad de lyckats med på månader snart kommer ta över mig, jag har gått
ner till fan 45 kilo, ser hemsk ut. om jag ska vara ärlig, fast tankarna att jag måste vara smal, då
är jag snygg snurrar i mitt huvud. fast idag är det inte sant. jag måste till apoteket. måste ha mina lugnande.
mina älskade stesolid. känner mig så jävla totalt ensam. saknar min tjej, hon finns i mina tankar.
hon gör min helvetes verklighet vackrare. men det e sant. jag e fan hemlös. 21 år undernärd och hemlös.
lika bra att hoppa idag känns det som. vill inte lägga allt på henne heller. men fan var e alla jag en gång hade ?
vart är ni ? vart har jag hamnat ? vart ska jag ? vart är mitt mål ? fryser så mycket hela tiden. kan inte böjja fingrarna idag
heller. kyla i mig. kyla på mig. jag behöver värme. jag vill inte finnas i detta, hur fan kan det ha blivit såhär ??
träffade min soc igår, en snabbis, pallade knappt med att kolla henne i ögonen. vad e de jag skäms så över ?
Att vara jag ? att jag är i denna sitsen som jag är ? kan man inte tänka hon har sett värre, tror inte det.
Jag saknar min syster, syster trygghet. den e borta. jag kan ordet. systertrygghet, men känslan har lämnat mig.
precis som hon. hon är så vacker. jag är stolt över henne. Hur har Jonna det ? har hon fött barn ? har hon fått sitt
kärleksbarn ? har hon sin famlilj nu ? vem tillhör jag ? Jag vill inte veta av min mamma, inte idag. klarar inte av henne.
har kvar senaste medelandet, snäll mamma menar jag.
- SUBBA
stod det. tack. till dig kan jag verkligen vända mig. NEJ.
Amelia, har kärleken å pillerna tagit dig så långt bort så jag e borta för dig ?
Som för alla. shit vad jag beklagar mig, varken psykdoktor eller psykpsykolog ringer mig,
och dem sa dom ALDRIG skulle lämna mig, kommer inte öppna mig för någon igen.
Vill ha Johanna nära mig, vill hon ska hålla om mig och säga att allt kommer bli bra.
att detta bara är tillfälligt. att det inte ska vara såhär. att jag ska få hjälp.
I will run to you.
jag vaknar i en nästan tom lägenhet, mitt på golvet på en madrass med 2 täcken på mig.
inser att ett totalt psykbryt som jag hela tiden springer ifrån flåssar mig i nacken nuddar mina andetag
å mitt medvetande mer än vad de lyckats med på månader snart kommer ta över mig, jag har gått
ner till fan 45 kilo, ser hemsk ut. om jag ska vara ärlig, fast tankarna att jag måste vara smal, då
är jag snygg snurrar i mitt huvud. fast idag är det inte sant. jag måste till apoteket. måste ha mina lugnande.
mina älskade stesolid. känner mig så jävla totalt ensam. saknar min tjej, hon finns i mina tankar.
hon gör min helvetes verklighet vackrare. men det e sant. jag e fan hemlös. 21 år undernärd och hemlös.
lika bra att hoppa idag känns det som. vill inte lägga allt på henne heller. men fan var e alla jag en gång hade ?
vart är ni ? vart har jag hamnat ? vart ska jag ? vart är mitt mål ? fryser så mycket hela tiden. kan inte böjja fingrarna idag
heller. kyla i mig. kyla på mig. jag behöver värme. jag vill inte finnas i detta, hur fan kan det ha blivit såhär ??
träffade min soc igår, en snabbis, pallade knappt med att kolla henne i ögonen. vad e de jag skäms så över ?
Att vara jag ? att jag är i denna sitsen som jag är ? kan man inte tänka hon har sett värre, tror inte det.
Jag saknar min syster, syster trygghet. den e borta. jag kan ordet. systertrygghet, men känslan har lämnat mig.
precis som hon. hon är så vacker. jag är stolt över henne. Hur har Jonna det ? har hon fött barn ? har hon fått sitt
kärleksbarn ? har hon sin famlilj nu ? vem tillhör jag ? Jag vill inte veta av min mamma, inte idag. klarar inte av henne.
har kvar senaste medelandet, snäll mamma menar jag.
- SUBBA
stod det. tack. till dig kan jag verkligen vända mig. NEJ.
Amelia, har kärleken å pillerna tagit dig så långt bort så jag e borta för dig ?
Som för alla. shit vad jag beklagar mig, varken psykdoktor eller psykpsykolog ringer mig,
och dem sa dom ALDRIG skulle lämna mig, kommer inte öppna mig för någon igen.
Vill ha Johanna nära mig, vill hon ska hålla om mig och säga att allt kommer bli bra.
att detta bara är tillfälligt. att det inte ska vara såhär. att jag ska få hjälp.
I will run to you.
Kommentarer
Trackback
